Nature skriver att forskare vid institutet för astrofysik funnit ytterligare ett svart hål vid vintergatans centrum (Second black hole found at the centre of our Galaxy). Artikeln säger att det nyupptäckta svarta hålet har en massa som är 1300 gånger större än solen och det ska jämföras med det "supermassiva" svarta hålet som vintergatan snurrar kring som har en massa som är 2 600 000 (2.6 miljoner) gånger större än solens. Upptäckten stärker tydligen teorin om att supermassiva svarta hål blir större genom att "sluka" mindre svarta hål i dess närhet.
Svarta hål är fascinerande. Ett föremål som är så tungt att det saknar utsträckning! Neutronstjärnor är också väldigt tunga men de är lite lättare att förstå sig på. Man tar helt enkelt bort allt tomrum i atomerna som bygger upp en stjärna och får ett material som har så hög täthet att en tesked kan väga 100 000 000 ton (hundra miljoner ton). (Snacka om att vår värld mest består av tomrum!) Likafullt kan man fortfarande greppa att det är en "boll" som är väldigt tung.
Ett svart hål är ingen boll, det är en prick. Det har inte utsträckning. Det är så otroligt tungt så att nör det blir större så får det inte större utstäckning utan det tar lite mer utrymme i anspråk genom att kröka in lite mer av våra vanliga dimensioner i sig själv. Istället för att fylla utrymme tar de bort utrymme. Försök nu tänka dig hur ett sådant föremål slukar ett annat! Hur ser det ut?
Douglas Adams har ett bra ord för sådant här: "mindboggling". Så här skriver Douglas Adams om rymden:
"Space is big. Really big. You just won't believe how vastly hugely mindbogglingly big it is. I mean you may think it's a long way down the road to the chemist, but that's just peanuts to space"
Jag skulle vilja uttrycka samma oförmåga att förstå till svarta hål.