Recently in Politik/Samhälle Category

Jag läser nu på morgonen om att Helena Nilsson fått förlängt förordnande som geraldirektör trots att hon lämnade posten redan 1999 och numera är ambassadör i Algeriet. Både som GD och som ambassadör har hon kommit i konflikt med personalen och man kan väl anta att hon helt enkelt inte varit lämplig för de uppdrag hon fått.

Varför får hon då förlägnda förordnanden? Antingen har hon en hållhake på någon eller några som har inflytande äver besluten om tillsättningar av förordnanden eller, vilket är mer troligt, så vill någon belöna henne för "lång och trogen tjänst". "Det har vi råd med" verkar någon tycka. "Det är en droppe i havet."

Så kan man förstås se det, men tänker man vidare över att hennes "belöning" betalas med skattepengar och det det kostar den som beslutar möjligen är lite dåligt samvete känns det annorlunda. Jag som skattebetalare betalar för att en dålig chef på toppnivå ska belönas med en pension som är få förunnat. Det suger.

[Via DN]

Varje gång jag har gått till doktorn har jag antingen fått en remiss, ett recept eller bådadera. Ofta har det kännts som om det mer är för doktorns känsla av att ha uträttat något som jag fått dessa än av något uttalat behov av kurerna för att bota min åkomma vilken den nu må vara. Jag tog min son till vårdcentralen för att han hade varit sjuk i en vecka och man kan inte få ersättning från föräldraförsäkringen för vård av sjukt barn utan att ha läkarintyg efter 7 dagar. Sagt och gjort, vi gick till doktorn, jag förklarade hur det låg till och fick förutom ett läkarintyg ett recept på en halv liter(!) luftvägsvidgande medicin. När jag gav honom av den på kvällen var det som att ge honom knark, han kunde inte sova förrän tre timmar senare, men det är inte poängen. Poängen är istället att vi gick till doktorn i ett adminstrativt ärende och fick medicin. Medicin som ännu ett år efter den skrevs ut står intakt i skåpet så när som på 25 ml.

När jag har funderat över detta har jag även kommit att tänka på att det var så här som Neurosedyn-tragedin [SVT] kom att hända. Läkare skrev ut läkemedlet till kvinnor som lugnande medel, som en hjälp att må bra under graviditeten.

Det kan alltså gå riktigt illa när man skriver ut medicin på känslomässiga grunder. Detta alldeles utan att blanda in frågan om den skenande läkemedelskostnader och varför de skenar.

Efter att ha läst Christopher Gillbergs debattartikel, "Vem som helst kan få läsa psykiatriska journaler" i dagens DN känner jag större och större frustration. Det finns tydligen inga löften som är heliga längre. En läkare som lovar sekretess på insamlat material kan tvingas lämna ut det, blodprov i PKU-registret som endast är avsett för forskning kan användas som DNA-register av polisen, telefonsamtal ska kunna avlyssnas, internettrafik loggas. Snart kommer polisen vilja att präster lämnar ut information de fått genom bikt.
Fy attan!
Jinge har skrivit om övervakarsamhället och idag skriver DPU om "the 'no-fly' list".

Varför finns det ingen etablerad "civil rights"-rörelse i Sverige? Det finns Skattebetalarnas förening men de kämpar knappast för yttrandefrihet och personlig integritet. Vi borde ha en "Medborgarnas förening" eller "Föreningen för medborgeliga rättigheter" men i väntan på en sådan ska jag flagga tillförsvar för den personliga integriteten här på ...i elden.

Jag lyssnade på Lena Anderssons sommarprogram på radion i lördags (9:e juli 2005). Det var nog den mest kärnfulla kritiken av kristendomen jag någonsin hört. Jag är själv uppfostrad med alla kristendomens ritualer och moral men efter Lena Andressons uppgörelse med Jesus finns i stort sett bara miraklen kvar. I övrigt var Jesus en egensinnig maktmänniska med
en närmast djävulsk förmåga att göra sina följeslagare osäkra och lojala. Parallellerna till dagens sektledare blir skrämmande med bara de utdrag ur evangelierna som Lena läser.
Jag inser att de nämast är skamligt att jag inte läst den bok på vilken en stor del av min väldsbild baseras. Bibeln, eller åtminstone det nya testamentet, tog just ett skutt upp på läslistan.

Programmet kan laddas ner som mp3

Nu går väl ändå skam på torra land. Sveriges ambassadör, vår företrädare i Brazilien, Margaretha Winberg försöker övertyga sydamerikanerna om att Sverige är ett helvete för kvinnor. Hälften har fått stryk svenska män klarar inte av den ökande jämställdheten utan kompenserar den med våld mot kvinoor för att visa att de fortfarande bestämmer.

Troligen finns det de som håller med henne men är det här verkligen något som en svensk ambassadör i ett främmande land borde hålla på med. Om det visar sig vara det betyder väl det att hennes uppfattning delas av de svenska statsmakterna. Slutsatsen av Margareta Winbergs uppfattning måste bli att jämställdhetsarbetet spårat ur fullständigt. Om jämställdhet i samhället leder till våld måste någon göra valet att jämställdheten är värd priset att nästan varannan kvinna blir utsatt för våld jämfört med ett förment sexistiskt land som Spanien där bara 11 procent av kvinnorna varit utsatta för våld.

Min egen uppfattning om likställdheten mellan könen i Spanien är att spanska män är mer "macho" än svenska samtidigt som en betydande del av antalet ingejörer i Spanien är kvinnor, något som absolut inte är fallet i Sverige. Och om grundförutsättningen är att svenska män egentligen vill slå kvinnor för att befästa eller uttrycka sin manlighet och att det enda som hindrar svenska män från att göra detsamma är att de riskerar straff blir slutsatsen att svenska män är något slags grottmänniskor jämfört med män från andra kulturer. Uppenbart måste det finnas en skillnad mellan en kultur där 40% av kvinnorna blivit utsatta för våld och en kultur där bara 11% blivit det.

Margareta Winberg, sitt inte borta i Brasilien och tala illa om Sverige. Kom hem och debattera på hemmaplan om det är debattera du vill göra!

Uppdatering 20050701: Margareta Winberg utvecklar sitt resonemang i en krönika i Expressen idag. Där skriver hon bland annat att:

Manlighet eller maskulinitet, uttryckt på detta vis, är en del av den uppfostran och utbildning som våra pojkar och män hittills fått.

För mig är det oväsentligt vad förklaringen till slutsatsen att "alla män vill slå kvinnor och endast hindras av risken för straff" kommer ifrån. Jag ställer inte upp på den. Jag har inget behov av att slå kvinnor, inte ens för att hävda min manlighet. Att hävda det är att förolämpa mig.

Man ska tydligen vara pensionär, arbetslös eller redan sjukskrivning för att kunna få hjälp av Kvartersakuten S:t Erik i Stockholm.

Mitt barn har ett sår som inte vill läka. Vi har plåstrat om och hållit koll men i morse ringde jag Vårdguiden för att få hjälp. Sköterskan där villem förståeligt nog inte göra en diagnos över telefon trots mina utförliga beskrivningar av både förloppet och ur såret ser ut nu utan rekommenderade mig att ta kontakt med en distriktssköterska på vår husläkarmottagning. Hu, tänkte jag eftersom jag inte har några trevliga erfarenheter av Kvartersakuten S:t Erik dit vi hör.
Nåväl, jag ringde upp för att se om hon hade tid att titta på barnet. Efter ha blivit koppld både hit och dit på S.t Erik nådde jag fram till sköterskan som dessutom råkade ha telefontid.

På vårdguiden hade de upplyst mig om att distriktsköterskan skulle "ta in" en doktor om hon ansåg att det behövdes men så fungerar det uppenbarligen inte på S:t Erik, hon sa bara att det skulle en doktor titta på direkt ifall barnet behövde pencillin. Hon kunde inte ens koppla mig tillbaka till växeln utan la på.

Ok, tänkte jag, jag får väl ringa vår husläkare. Jag ringde och växeln upplyste mig om att läkaren numera flyttat till Surbrunnsgatan. Jag skulle tala med den doktor som tagit över efter den förre. Det ville jag inte alls eftersom den tidigare husläkaren hade verenda pensionär på Kungsholmen på sin lista och det hade gjort honom omöjliga att få tala med tidigare och jag hade ingen anledning att tro att det skulle bli lättare med den nya.

Jag får tala med en annan som undrar om jag kan komma in vid halv tolv, det är den enda tiden hon har förutom den öppna mottagningen. Halv tolv??? Jag är en yrkesarbetande människa!!! Sanning att säga var detta det enda bra erbjudandet jag fick i hela valsen. Det var jäkligt dumt att inte ta det.

Jag försökte med arvtagaren till min gamla husläkare istället. Hon hänvisade mig till den öppna mottagningen och sen kopplade hon ner mig till receptionen som upplyste mig om att doktorn snart hängde ut nummerlapparna, en timme innan mittagningen började. "Man kan alltid ta en nummerlapp och gå på en promenad innan mottagningen börjar" föreslog man i växeln. Jag vill som sagt helst inte att det ska ta hela dagen att gå till doktorn men det vill tydligen landstinget.

Jag bestämde mig för att byta husläkarmottagning. Det ska man tydligen få göra om det finns plats. Jag ringde Serafen och där lät det lovande tills jag talade med chefsöverläkaren. Inte en chans sa han men rekommenderade att jag ringde till Serafen 2 (?), deras privata systerklinik. Där var det nästa lika kört. Den administrative chefen hade inte längre telefontid men hans sekreterare ondgjorde sig över att de redan tagit emot många från S:t Erik. Aj då, jag var inte först... Det kunde jag iofs gissat efter alla rykten. (Det är antagligen den konflikten som Margaretha Herthelius refererar till i ett protkoll från Landstingsfullmäktige den 12 april 2005)

Nu orkar jag inte mer. Imorgon ringer jag direkt till Dr. Annelie som tittade på barnet när han hade feberkramper. Jag hoppas att hon kan förbarma sig över mitt barn utan att vi ska behöva sitta i ett tråkigt väntrum fullt av äldre vuxna en hel förmiddag för att få träffa en läkare.

Det här kanske kan tyckas vara ett I-landsproblem och det är det kanske också. Det finns antagligen U-länder där det är lättare att få träffa en allmänläkare än det är här.

Uppdatering 20050701: Idag gick jag till Kvartersakuten S:t Erik så att jag var där en timme innan den öppna mottagningen började för att kunna ta en "bra" kölapp. Efter en halvtimme satte läkaren ut sina lappar. Den läkare som tagit över efter min förre husläkare visade sig vara en mörkhyad kvinna. Genast steg läkaren i mitt förtroende och en gnista av hopp tändes. Mina fördomar säger nämligen att många ur den äldre och därmed krankare delen av befolkningen föredrar manliga läkare i övre medelåldern av svenskt ursprung. Den här läkaren kanske således var mindre belastad. Jag fick könummer 1 och återkom en halvtimme senare med barnet och gick mer eller mindre rakt in före den då uppkomna kön. Läkaren var trevlig och ingav förtroende för att den behandling hon rekommenderade skulle göra barnet friskt.

Ännu en skammens gräns har passerats skriver DN på ledarplats idag.

Det som upprör DN är att man verkar säga en sak och göra en annan. Rättssäkerheten för flyktingar existerar inte utan det övergripande målet med flyktingpolitiken är att lyckas köra ut så många som möjligt.

Man trycker ut ur datorn lagrade texter från FN, EU, utlänningslagen etcetera som talar till den sökandes fördel för att sedan på två rader meddela ett beslut som strider mot de regler man nyss har åberopat.

Man undrar om tjänstemänne på Migrationsverket jobbar på ackord. Betalas de med en fast (och mycket låg) grundlön tillsammans med en rörlig del som beror på hur många potenitella invandrara man skickat hem? Är det som när Kirunasvenskarna mötte Stalins utresningar när de kom till Sovjetunionen? Den invandringen ska ha passat den Sovjetiska underättelsetjänsten NKVD bra eftersom man fått order om att "rensa ut" ett givnet antal spioner och sabotörer från olika länder, helt efter Stalins godtycke. Det fanns inte många svenskar i Sovjet och nytillskottet välkomnades och skickades i många fall i döden.
"Kom hit så kan vi visa att vi kan skicka hem er!" skulle migrationsverkets övergripande mål kunna formuleras till de nyanlända och förhoppningsfulla människorna som kommer för att skapa sig en ny framtid. Flyktingpolitikens inrikting verkar mer vara att hindra flyktingar och andra immigranter från att komma hit och Migrationsverkets uppgift verkar vara att skicka hem människor till deras hemländer. Ju fler man kan skicka hem dess bättre. Likheten med relationen mellan sannings-, freds- , överflöds- och kärleks-ministeriernas namn i romanen 1984 av George Orwell och deras "ansvarsområden" är slående. Migrationsverkets uppgift är förstås att förhindra migration, tro inget annat.

Kuriosa: Migrationsverkets favicon är en Svensk Flagga. Är det för att välkomna flyktingar till vårt land, understryka att Migrationsverket minsann sätter Sverige främst eller helt enkelt för att poängtera att Migrationsverket inte kan se längre än till sveriges gränser?

Vissa tycker att det är fruktansvärt med månggifte andra tycker det är hemskt med andra sexuella preferenser än den heterosexuella.

Själv tycker jag som Advokatsamfundets ordförande Stefan Lindskog att sexualtitet är en privatsak och så är även i vilken konstellation man vill bo. Stefan Lindskog skriver på DN-debatt idag att "Äktenskapsbalken måste avskaffas". Även jag har svårt att förstå varför endast par som har ett heterosexuellt förhållande ska kunna reglera sina skyldigheter och rättigheter gentemot varandra juridiskt.

Artikeln är skriven på lite svårgenomtränlig paragrafsvenska men är klart läsvärd.

Jag finner ett perverst nöje i att läsa episka sågningar. Genrens absoluta tät hålls av filmkritikern på Sydsvenskan, Jan Aghed och hans nedskrivning av "Independance day" Nu finns en lvoande kandidat i Lars Hemansson på P1:s kulturnytt. Han har recenserat Anna Kinberg Batras nya bok "Indien - Från stackare till stormakt (Timbro)". Lyssna på recensionen i Kulturnytt! Han kallar boken

"...intellektuellt undermålig produkt"

och säger vidare att

"Kinberg Batra är långt ifrån att ha förstått dessa spelregler [för ett intellektuellt hedervärt beteende], eller också har hon förstått och skiter i det"

Formuleringarna ovan får mig genast att tänka på en av de uttalanden som Anna Kinberg tidigare gjort sig känd för
"Stockholmare är smartare än lantisar". Uppenbarligen tror inte Lars Hermanson att Anna Kinberg Batra är smartare än särskilt många andra.

Alla spekulationer om varför flera länder i folkomröstningar sagt nej till den föreslagna "konstitutionen" för EU har ett gemensamt. Ingen tror att man i omröstningarna sagt nej till själva texten.

Om jag får spekulera i varför ingen tror det så är min teori att alla de som försöker förstå sig på resultaten utgår ifrån att de flesta inte kunnat uppbåda den ansenliga kraft och energi som krävs för att sätt sig in i den långa texten.

Om man alltså defacto inte kan ta ställning till texten eftersom den helt enkelt är för lång och för komplicerad, medan man står där i valbåset med en lapp som det står "Ja" på och en som det står "Nej" på, går man antagligen på helt andra bevekelsegrunder när man röstar. Till exempel hur mycket man litar på politiker, om man är rädd för turkar eller inte eller om man inte har fattat att fritt utbyte av varor och tjänster är något som gjort mycket gott för europas länder.

Jag skulle röstat nej för att jag inte kunnat sätta mig in i frågan ordentligt. Ge mig en text som jag kan ta ställning till så lovar jag att göra det med en positiv inställning och ett kritiskt öga.