Recently in Livsåskådning Category

"Varom man inte kan tala måste man tiga" sa Wittgenstein. Jag återkommer till det gång på gång och antalet facetter på det påståendet blir bara fler och fler.

Jag har sedan länge förstått att vissa saker bör man helt enkelt inte säga eller åtminstone tänka sig för noggrant hur man formulerar dem. Helst ska man helt enkelt formulera frågor och påståenden så att ett positivt eller medhållande svar är "ja".

Det är korkat att fråga någon: "Tycker du att jag är dum?" Det tvingar motparten till att ta ställning till huruvida du är just "dum" eller inte. Även om svart blir "nej" innebär det inte något särskilt positivt. Tidigar har kanske aldrig motparten behövt göra ställningstagandet om du är dum eller inte. Nu måste han och om svaret blir "ja" så har du genom att fråga ytterligare försämrat din karma hos vederbörande.

Fråga istället: "Tycker du att jag är smart/intelligent/snäll?" Då får motparten istället ta ställning till ett positivt påstående. Det är dessutom ett stänningstagande som är positivt för dig själv. Kanske har motparten inte tänkt på det förut men kommer fram till att du ju faktiskt är en "hyvens prick". Då har du genom din blotta fråga både förbättrat stämningen och din egen ställning i motpartens ögen.

På samma sätt ska man inte fråga någon som ser lite nere eller "grå" ut om vederbörande "mår dåligt". Man kan fråga något neutralt som, "hur mår du?" eller "Får jag bjuda på lite choklad? Det blir man glad av."

Jag kan som del i ett parförhålande komma på mängder med andra exempel men dem lämnar jag till läsarens fantasi.

Blev du klokare av att läsa det här?

För något år sedan var jag inblandad i en diskussion som bland andra saker berörde dikussionen begreppen "skuld" och "förlåtelse".
Vårt språk är lite fattigt på den här fronten så det skuld begrepp vi diskuterar är den som uppstår när man gjort någon orätt alltså en sådan skuld som bes om, och ges förlåtelse för.

Till min förvåning är förhållandet mellan "skuld" och "förlåtelse", för vissa, mer komplext än man i förstone kunde tro. Som jag att alltid sett på saken är att när någon står i skuld till någon annan kan skulden förlåtas. Därmed skulle inte längre skulden stå emellan de inblandade. Så långt var vi som var inblandade i diskussionen överens och här gick åsikterna isär. För egen del ansåg jag i diskussionen att en förlåten skuld är utagerad, den är upplöst och finns inte längre men detta var inte något accepterades reservationslöst.

Vad händer alltså med skulden efter det att den är förlåten? Det ligger tankemöda nedlagd på att ge svar på den frågan och anledningen till det är, som jag förstår den, att Jesus skulle ta på sig våra synder genom att dö på korset (1 Petrusbrevet 3:18 "Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla"). Om nu Jesus dog för våra synder är det ju inte möjligt att synderna kan upplösa sig själva alltså måste synden finnas kvar. Tanken blir nu att man genom att förlåta någon tar på sig dennes skuld själv och sedan lämnar av den till Jesus genom att be honom om förlåtelse.

För mig låter hela denna konstruktion som något som kommit till av två anlednignar. Den första anledningen är att befästa Jesu position som guddom. Om Jesus är den enda som kan ta våra synder ifrån oss blir han oumbärlig för vår tillvaro. Den andra anledningen är att man vill få människor att minnas att de måste gå till kyrkan. Det är i nattvarden man lämnar ifrån sig sina synder och tar emot förlåtelsen. Om man således inte tar emot nattvarden måste man bära det tunga oket av sina egna och andras synder utan att någonsin kunna lätta på bördan.

Har teologerna fullständigt kastat bort Occams rakkniv? Det teoretiserande kring skuld om återges ovan är mycket mer omständigt än vad som är nödvändigt. Det budskap som jag hellre tror på är att vi ska förlåta varandra. För mig är det en bättre förklaring att skuld och förlåtelse är varandras motsatser. När de möts förintas de två och frigör den energi som bundits av skulden och oförätten. Om man vill kan man dra paralleller till när en partikel möter sin antipartikel och annihileras och hur detta resulterar i frigörandet av deras energi i två ljuspartiklar.

Med reservation för att jag förstått det teologiska resonemanget fel men då hoppas jag att vän av ordning rättar mig.

Jag har funderat mycket kring saker som relaterar till att "skaffa" barn och en av de saker som jag instinktivt känt i magtrakten är att att jag vill ha åtminstone tre (3) barn. "Varför?" frågar jag mig "Räcker det inte med ett?". Jag kan ganska lätt rada upp en samling argument varför jag tycker att man ska ha flera barn.

Först kommer att jag tror att det är bra för barnen att växa upp i en grupp. "Two is company, three's a crowd" heter det på engelska. Har man två barn tror jag att man kommmer att behandla dem uteslutande som individer och aldrig som grupp. Det låter konstigt men jag tror att det är sunt att bli behandlad som en i en grupp ibland, framför allt för att man troligen lär sig att agera i grupp som man blir behadlad som en individ i en sådan.

"Fem myror är fler än fyra elefanter" och tre barn är fler än två vuxna. Även om tre barn inte helt ska få dominera i en familj har tre en enad front på tre ett moraliskt övertag i att vara majoritet mot två föräldrar.

Tre barn innebär att det alltid finns tre uppsättningar behov att tillfredställa men det står oftast inte fler än två föräldrar till buds att uppylla dem. Man måste som förälder lära sig att kompromissa mellan behoven och för den skull helst inte glömma sina egna. Detta tror jag gör att man växer som person. En granne berättade för mig och min fru att skillnaden mellan inga barn och ett barn är enorm. Mellan ett och två barn är inte skillnaden så stor men mellan två och tre barn är det en jätteskillnad. Anledninge till den stora skillnaden mellan två och tre barn sa han var just obalansen mellan behov och resureser. Mellan tre och fyra barn sa han att det inte var någon större skillnad. (Tack Stefan!)

Det är roligt med barn. Det är i och för sig inget argument för att man ska ha minst tre men för att fler är bättre. Tre barn går dessutom in i baksätet på bilen.

Varför skulle man då inte ha tre barn? Någon säger att det inte är bra för barnen att föräldrarna inte har tillräckligt med tid för var och en av dem. Detta har jag svårt att tro ur en rent evolusionistik synvinkel. Om det hade varit normalt med maximalt två barn hade vår art förvunnit ganska raskt. (Det i sig är ett argument till att man s ska ha mer än två barn egentligen.) Man kan tänka sig att argumentet gäller eftersom alla jobbar så mycket nu för tiden. Jag tror att folk genom tiderna fått kämpa för livet på samma sätt som vi gör idag men att vi idag har mycket större krav på kvalitet i vår "fritid" eller tid med barnen.

Det är dyrt. Detta är ett argument som inte gär att slå bort. Visserligen kan man se barn som en investering men det kan kosta mer än man hade tänkt sig. En dålig ekonomi gör naturligtvis inte någon lyckligare och kräver insatser från alla inblandade.

"Vi har inte tid". Detta är ett dåligt argument. Om alla slutade att skaffa barn för att de inte har tid skulle det inte bli några barn gjorda. Det passar nämligen aldrig in i några planer, inte bra i alla fall. Man skaffar barn för att man vill och har möjlighet att ha dem, inte för att man har tid eller för att det passar.

Ju mer jag tänker på det verkar det finnas bar anledning till att ha minst tre barn. Det finns dock ett bra argument emot som man måste jobba med. Man ska vara två om det.

Att erkänna att man är kristen är en sak som brukar ge mig svindel i de flesta sammanhang. Kanske beror det på att många i min omgivning tror att en kristen övertygelse automatiskt innebär en association med fundamentalistiska sekter i stil med Livets Ord eller Pingstförsamlingen i Knutby. Själv har jag ett mycket mer pragmatiskt förhållande till Gud, Jesus och Bibeln. Först och främst innebär kristenheten för mig ett sätt att förhålla sig till andra människor. Jag tycker att man kan koka ner det Jesus sa till: "Alla ska vara snälla mot varandra". Detta är det budskap som oavsett vem som sagt det är värt att ta till sig och om alla gjorde det skulle världen se bra mycket trevligare ut. I övrigt tycker jag att kristendomen är lite som en överpyntad julgran. Det ska finnas lite grand av varje. Lite skapelseförklaring och lite profetsior, lite mysterier och lite förmaningar. Kristendomen är byggd på tre huvudsyften där det grundläggande är etiken, dvs att man ska vara snäll. Ett annat är det hoppingivande, alltså att vetskapen om att man har inte bara Gud utan Den ENDE guden på sin sida kan ljuta mod i den mest svagsinte. Detta har tjänat krigsherrarna men också de förtryckta i långa tider. Även i vår tid märks detta t.ex. när den katolska kyrkan stod bakom de revolterande varvsarbetarna i Polen på 80-talet och går GW Bush ut på korståg och peppar sina krigare med att de har Gud på sin sida. Det senare är även ett exempel på vad det sista huvudsyftet som kristendomen bygger på, nämligen makt. "Åt mig är given alla makt i himmelen och på jorden" tycekr jag mig minnas från besök i kyrkan och detta är vad som gör den så farlig. Den så tillåts agera på vägnar av den som äger sådan makt blir naturligtvis väldigt mäktig själv. Speciellt om den själv äger att uttolka vad makten vill. Detta, att någon i kyrkan gör sig till uttolkare av den himmelska viljan, kan jag aldrig gå med på. "Alla ska vara snälla mot varandra" ger utrymme åt var och en att bestämma vad "snäll" ska betyda och alla har en uppfattning om vad det betyder. Till domare har man de strängaste av dem alla, nämligen det egna samvetet och det egna hjärtat. Jag kan nog be om jag känner mig nere någon gång men kyrkans tolkningsföreträde accepterar jag aldrig. Däremot försöker jag behandla människor på ett så snällt sätt som jag kan och orkar.